Långaryds kyrkogård
Carl Emanuel Eneroth
(1784-1868)
Gravstenen är över kyrkoherde Carl Emanuel Eneroth som kom från Dalsland, och som verkade i församlingen i mitten av 1800-talet.
Kyrkoherden i Villstad Daniel Nordin beskrev Eneroth i ett brev till biskopen Esaias Tegnér, som en man som uppskattar det administrativa mer än själva predikandet.
Speciellt ofta vistades han inte i predikstolen utan predikningar och själavård fick adjutanter mestadels sköta.
Under hans tid som kyrkoherde i församlingen berättas det att det spökade i kyrkan.
Bland annat kunde en person som passerade kyrkan på natten se ett flämtande ljud framme i koret.
När han gick fram till dörren hörd han späda barnrösten sjunga en stillsam sång. Plötsligts slocknade ljuset och rösterna tystande och han försvann snabbt från kyrkan, vettskrämd.
När allt fler efter vart kunde berätta om samma upplevelser informerades kyrkoherde Eneroth om saken.
Missnöjd över sin församlings skrockfullhet tillkallades organisten Hjertstrand som fick frågan om han brukade sitta och spela i kyrkan om nätterna - eller om han lånat ut sin kyrknyckel till någon annan. Vilket på det starkaste förnekades av Hjärtstrand.
Därefter tillkallades kyrkväktaren som även han förnekade all kännedom om händelserna i kyrkan om nätterna, och sin nyckel hade denne i gott förvar.
Kyrkoherde Eneroth vägrade sedan vidare att befatta sig med saken, av misstro till det hela eller kanske av rädsla ska vi låta vara osagt.
Men för att lugna sockenborna tillkallade han kyrkoherde Ivendorff i Färgaryd, som lovade driva ut andarna.
Drängen Anders Larsson som hämtat kyrkoherden fick motvilligt lova att ställa upp och hjälpa till. Ivendoft förklarade att ”Är det andemakter ska jag nog klara det själv, men det kan ju också vara elaka människors spel och då behöver jag din hjälp.”
Drängen Anders skulle dock inte följa med in i kyrkorummet utan stanna i sakristian.
Innan kyrkoherde Ivendorff trädde in i kyrkorummet utropade han ”Frid vare Eder” och fick då svaret från andra sidan ”Få äro de som hava frid”. Anders har många gånger senare vittnat och svurit på att det var just de orden han hörde inifrån kyrkorummet.
Kyrkoherde Ivendorff försvann in i kyrkorummet och stängde dörren efter sig.
Anders hörde emellanåt underliga ljud och stönanden, annars var det knäpp tyst.
Efter flera timmar öppnades till sist sakristiedörren och Ivendorff kommer ut, nu förändrad nästan till oigenkännlighet. Anders har senare berättat att kyrkoherden verkade nästan som en trasa, uttröttad som av det hårdaste dagsverke.
Kyrkoherde Ivendorff kommenterade senare själv aldrig vad som ägt rum i kyrkan den natten, men efter detta har det hur som helst inte varit några spökerier i Långaryds kyrka!
